Hej Lill O Sjöberg! Vem är du och vad gör du på dagarna?
Jag är textildesigner som har pluggat på Högskolan i Borås och på HDK i Göteborg och har en master i design. Jag arbetar med en materialinnovation som heter TWOOD (textile wood), som är ett hårt material gjort av gamla jeans. Tillverkningstekniken har patent och vi har arbetat med att utveckla processen de senaste 7 åren. Jag har fått mycket stöd och hjälp på vägen av bland andra Science Park Borås, Wargön Innovation, The loop Factory och Vinnova. Mitt företag heter precis som materialet – TWOOD.
Jag driver också företaget SKRYTA [slow design] med kollegan Maria Zeilon. Vi gör lampor av spillmaterial från svensk industri. Vi har också en socialt hållbar produktion då personer som är i arbetsträning tillverkar våra lampor i Stadsmissionens regi. Så jag har flera ”ben” att stå på.
Vad är bakgrunden till allt detta?
Allt började med ett projekt för 10 år sedan, där vi skulle skapa nytt värde av Röda korsets material som inte gick att sälja. Här träffade jag också Anna Lidström, som idag är konstnärlig ledare inom re:textile på Science Park Borås. I detta projekt skapades den första lampan, av innersömmarna från jeans. Vi fick också prova att lägga produktionen på kriminalvården i Borås. Ett första steg mot en alternativ produktion och startskottet för SKRYTA.
När vi klippt bort sömmarna från jeansen, blev det mycket jeansmaterial över. Jag blev triggad att göra något av spillet. Något större. Inte bara textil till textil. Jag experimenterade vilt och kontaktade så småningom RISE för att få råd om bindemedel och liknande. Responsen jag fick från dem var att ”Det här är riktigt bra! Har du visat det för någon?” Så på den vägen tog det fart och jag tog det vidare till Smart Textiles. Almi och Vinnova backade också upp mig. Materialet, TWOOD, som är hårt som trä men är alltså gjort av jeans, växte fram.
Berätta lite mer om materialet TWOOD!
Initialt var det ett estetiskt projekt, jag hade ingen aning om att jag skulle göra en materialinnovation. Tanken var att leka fram ett sätt att återvinna så att man fortfarande kunde se att det var jeans. Alltså bevara de estetiska värdena i råmaterialet.
TWOOD förlänger livet på jeansfibern med 30 år. Annars varar i regel ett par jeans bara 1,5 år. Det är hårt men ändå böjligt, ungefär så funkar ju tunna skivor av trä också. Materialet behöver precis som trä ibland ytbehandlas. Ska du ha det som bordsskiva, exempelvis, behöver du kanske ha på olja, lack eller vax om du spiller kaffe.
Sen är det många fördelar med återvinningstekniken i sig. Det går att använda jeans som har stretch i sig. I andra former av återvinning är det svårt att använda denim med inslag av elastan.
Hur bidrar du till den hållbara omställningen?
Jag visar vägen genom att visualisera möjligheter och alternativa produktionsmetoder. Vi kan inte bara prata om cirkularitet och hållbarhet, vi måste också genomföra det. Sen ligger ”mjuka värden” mig varmt om hjärtat och det är viktigt att stå upp för tycker jag.
Vad driver dig?
Jag är väldigt fascinerad av den storytelling och estetik som finns kring jeanskulturen. Osynliga värden som är så viktiga men lätta att glömma bort i hållbarhetshetsen då det gärna ska gå snabbt och vara rationellt.
Det är fantastiskt med samarbete med andra designers och konstnärer. Att låta materialet tala och kunna belysa viktiga frågor kring hållbarhet men också estetik. Materialet TWOOD har fått vara med om mycket redan, och förhoppningsvis väntar fler spännande samarbeten.
Vad är mest utmanande med ditt jobb?
Är man pionjär är det svårt att få ekonomin att gå ihop. På något sätt så förväntas det att man ska vara med och synas i många sammanhang. Ibland kan jag tänka: ”Ska jag lägga en hel arbetsdag på att prata om vad jag gör utan att få betalt för det?” Men samtidigt är det viktigt att visa möjligheter och att få fler med på tåget. Det är svår balansgång.
En annan utmaning är att vara en liten aktör i ett system som det är tungt att ändra på. Det är inte alltid marknaden hänger med och vågar satsa.
Konstnärssamarbete
Ett exempel på samarbete är att Lill under resans gång fick kontakt med den brittiske konstnären Ian Berry som arbetar med jeans som medium.
– Jag har bland annat tolkat hans verk ”The Record Store” när han hade en uppmärksammad utställning på Textilmuseet i Borås. Vi gjorde ett trumset och en gitarr av materialet. Gitarren har även visats på galleri i London. Jag har också gjort ett par high heels i samarbete med Anna Lidström. De finns att se i Smart Textiles Showroom i Textile Fashion Center.
Vad är topp 3 roligast med ditt jobb?
Jag tycker att det är viktigt och roligt att jobba med händerna. Jag jobbade som designer med inredning och textil i många år och då var datorn mest mitt redskap. Det blir att man längtar efter att knåpa med händerna.
Att jag träffar många intressanta och trevliga människor. Ibland är det full rulle och ibland kan det gå en vecka när jag jobbar helt i min ensamhet. Båda delar är så viktiga.
Jag brinner som sag för estetik och storytelling. Det finns en buddistmunk, Satish Kumar. Jag älskar hans ”bud princips”. Han menar att ska du göra någonting så ska det vara: beautiful, useful och durable. Dessa budord följer mig i mitt arbete och jag kan verkligen skriva under på dem.
Vad drömmer du om?
Min ursprungliga, kanske lite naiva dröm, var att kunna bygga små hubbar med återvinning av jeans. Inte att man skalar upp, utan många små ställen. Vid varje insamlingscentral skulle det finnas en hubb där människor jobbar med att förvandla obrukbara jeans till TWOOD. Då kommer vi in på social hållbarhet och samarbete. Det behövs egentligen så lite för att göra enormt stor skillnad för en annan människa.
En egoistisk dröm är väl att materialet ska få leva vidare och utvecklas. Det är fortfarande småskaligt och klassas därmed som ett premium-material. Vore fint om det kunde bli tillgängligt för en bredare publik.
Ibland kanske jag är en party pooper när jag går in i diskussioner med vänner och bekanta. ”Jaså, ni ska flyga till Thailand?” Min man brukar sparka mig på smalbenen under bordet ibland (skratt). Nej, men skämt åsido. Det är väl den stora drömmen. Att det sker en medvetandeförflyttning hos människor. Att vi kan leva hållbart. Att som designer få jobba vidare och göra skillnad, med produkter som är vackra, användbara och långlivade.
